Blödde rejält på tummen efter att ha tappat en tung "väggpanelskiva" som givetvis höll på att kapa tummetoppen på vänster hand. Gubben höll på att tuppa av......
Men när blodet stillat sig lite, så såg vi båda att det ändå inte var så farligt som vi trott. Ett jack, men det kan man ju stå ut med....man har väl varit med förr ;)
Herregud vad han är känslig karln man har, för småsaker. Men när det väl gäller då blir han Tarzan! Ta min sista förlossning, som tvingades avsluta med katastrofsnitt (berättar om det också framöver), då höll gubben på att svimma när de satte en kanyl i handen på mig. Han fick lov att lämna rummet, alldeles gråblek i ansiktet försökte han tappert med ett leende mot mig; "älskling, jag går bara ut en liten stund, kommer snart, du klarar dig fint.....va´?"
Och så lämnade han raskt rummet, likblek och med svansen mellan benen.
Jag låg kvar där, på sjuksängen, med en stor mage, kanyler överallt med dubbla pencillindropp då jag drabbades av hög, akut feber efter epiduralen dom satt på mig tidigare. Febern gick inte att få ner, jag blev sämre och de tog blodprov på barnet i magen (som vi visste var en flicka - vår lilla älskade Moa). Barnmorskan försvann ut från rummet och jag låg då där ensam kvar i det sterilvita rummet. "Nu får du inget äta eller dricka" var det sista barnmorskan sa innan hon lämnade rummet. Gubben hann precis komma in i rummet igen, när dörren åter flyger upp och inrusandes kommer ett helt team på ca 10 gubbar med gröna kläder och höga stövlar. Barnmorskan skriker i högan sky; "barnet måste var ute om max 20 minuter".
Kastas över på en annan säng, iväg i ett huj, in i en hiss, in på operationsrummet, ännu mer skit i epiduralen sprutas in och jag blir bara sämre och sämre. Ser min mage sprättas upp i den stora operationslampan ovan mitt huvud i taket. "Är det där jag? Är det min mage dom gräver i"?
Allt blir som en dimma...........
...men gubben, ja han står tappert och stadigt bredvid. Tittar storögt på mig och min uppsprättade mage!! Han som fick vikande ben av en liten nål i min hand tidigare :I
Slutar aldrig förundras över människans natur, och framförallt inte gubbens min.....
som ju nästan tuppade av idag, då min tummetott fick sig ett jack :P
Kan för övrigt berätta att allt gick ändå bra, lilla Moa var frisk och mådde bra. Fick sola lite solsängssolarium en tid då hon hade gulsot vid födseln. Tack för mitt andra mirakel!
Mirakel 1 = Linn 2001, Mirakel 2 = Moa 2003.
Mirakel = livets mening! För mig i alla fall............en gåva utöver allt annat!
Nu säger jag godnatt alla vänner och sov nu så gott!
Det tänker i alla fall jag göra.
Ta hand om varandra och var rädda om varandra, livet är så kort, så kort......
JANET
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar